Såg precis Never let me go. Jag är helt rörd, jag är krossad, jag är gråtfärdig, jag vill bara deppa ihop i en liten pöl, men den var bara så otroligt underbar! Så bra! Den är så tragisk, men i allt det tragiska så otroligt vacker! Fotot var bland de bästa jag har sett, musiken var verkligen fantastisk och jag tycker faktiskt att skådespelarprestationerna var minst lika bra! Carey Mulligan är underbar! Världens sötaste! Och jag önskar bara att hon kunde gå och bli kär i mig! Ojoj vad hon är söt!
De jag såg den med var inte lika övertygade, men jag tror att man måste ha en speciell smak för filmer för att gilla den. Många kan nog tycka att filmen är lite för långsam i sitt berättande, men jag tycker bara att det snarare förstärker upplevelsen ännu mer, gör filmen ännu vackrare! Jag tycker verkligen att det märks att filmen är baserad på en japansk historia. Hela filmen känns väldigt japansk i sitt berättande. Jag vet inte om det säger dig något, men för mig så är det något bra.
Jag vet inte riktigt om jag skulle säga att det här är någon biofilm dock, och absolut inget för den stora massan, det här är snarare en film som man ska avnjuta i hemmets mysiga vrå. Gärna i ett nersläckt rum, i tystnaden och i skenet av ett par värmeljus, tillsammans med några vänner. Se bara till att ingen av dem är en sådan person som inte kan hålla tyst under filmer, för den här filmen kräver verkligen tystnaden, både för eftertanke och koncentration. Jag ger den här filmen fem starka hattar. Fem välförtjänta ena!
Nu när jag har sett Never let me go är jag väldigt nyfiken på boken, måste kika upp den. Jag kan inte sluta att tänka på filmen, det är som att den har grävt sig in i mig och jag hoppas att den aldrig släpper taget om mig.
Snälla, never let me go!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar