Vi lever i en tid när väldigt många av oss, däribland undertecknad, känner en längtan efter närhet. Att vara någon nära, att ha en nära vänn, eller bara ha nära till sina vänner. Vi försöker eftersträva en artificiell form av närhet, med till exempel Facebook, Twitter (eller en blogg...), men det enda vi uppnår är en inbillad känsla av närhet. En känsla som, i alla fall i mitt fall, bara håller i sig en kort stund. Den egentliga effekten av allt detta blir istället att vi kommer allt längre ifrån varandra, åtminstone på ett personligt plan. Eller är det bara jag som känner så? Visst är det intressant och kul att vi kan dela med oss av våra tankar och liv på tilll exempel Facebook, men ärligt talat vet jag inte om jag känner mig närmare någon än jag gjorde innan. Det är snarare så att jag känner mig som en digital fönstertittare som spionerar på mina nära, och mindre nära vänner (ni vet de där vännerna som du har på Facebook, men egentligen inte skulle kalla vänner i någon annan bemärkelse?).
En mild bris av ångest kan slå mig när jag läser vad en kompis har skrivit, jag börjar fundera varför jag inte också har barn, eller ska gifta mig. Samtidigt kan jag översköljas av en glädjevåg över att en kompis har fått det där drömjobbet, eller ändrat sin relationstatus. Frågan är väl vad som väger tyngst?
onsdag 27 oktober 2010
söndag 3 oktober 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)