Som jag har längtat! Det var nog ungefär två år sedan jag först läste om filmen, och nu har jag äntligen sett den! Och den översteg till och med mina förväntningar! Helt otroligt, men det gjorde den! Handlingen är helt fantastiskt charmig och vacker, lite sorglig, men vacker samtidigt. Härligt österländsk i sitt berättande.
Tidigare har Hiromasa Yonebayashis jobbat som animatör på flera av Miyazakis filmer, och "The Borrower Arrietty" är hans regidebut. Och herregud vilken prestation har lyckats med! Jag ser verkligen fram emot att följa hans karriär. Särskilt spännande när man känner till bakgrundshistorien.
Från början var väldigt många på Studio Ghibli osäkra på honom, men Hayao Miyazaki och Toshio Suzuki trodde på honom redan från start. Så fort produktionen påbörjades insåg medarbetarna dock att Toshio och Hayao hade gjort rätt val. Yonebayashi, eller "Maro", som han kallas av sina medarbetare på Studio Ghibli, är faktiskt den yngsta personen någonsin som har fått regissera en av Studio Ghiblis filmer.
Detaljrikedomen i animationen är helt otrolig och jag kunde inte låta bli att dras in i filmens värld. Vidare är ljudbilden fantastisk! De har jobbat mycket med ljudet, och animationen, för att få en att känna med lånarna. För att få en att känna sig lika liten som dem. Jag är helt blown away!
Miyazaki läste Mary Nortons bok, som filmen baseras på, när han var i 20-årsåldern och ville, redan då, göra en adaption, men det tog honom alltså nästan 40 år att realisera sin idé. Toshio berättade faktiskt att Miyazaki skrev manuset utan att läsa igenom boken igen. Istället skrev han den helt utifrån sitt minne av boken. Vilket jag måste säga, så här i efterhand, verkar ha varit ett MYCKET bra val! För manuset är verkligen grymt bra! Miyazaki har skrivit ett mycket engagerande manus, som tar upp hans oro för ekologin och hur vi människor påverkar miljön. Man kan även se tecken på hans fascination för flygfärder, även om det har en väldigt liten del i The Borrower Arrietty. Däremot så handlar det, som vanligt, om en mycket stark kvinnlig protagonist. Även filmens antagonist passar väl in på Miyazakis traditionella moraliskt tvetydiga karaktärer, med en chans att bli goda igen. Toshio berättade även att Miyazaki inte vill veta hur manuset ska sluta när han börjar skriva på en film, tydligen vill han hellre uppleva spänningen när manuset utvecklas. Vilket ju är ett rätt ovanligt sätt att jobba, när man skriver manus.
En annan sak som märks, är Miyazakis förtjusning i trädgårdar. De är helt underbara i filmen! Jag vill bara lägga mig ner bland blommorna bredvid Sho och klappa Niya. Ytterligare en intressant detalj är att filmen utspelar sig i Koganei i västra Tokyo, vilket också är där Studio Ghibli ligger.
Personligen är det här helt klart en av mina absoluta favoriter av de filmer som Miyazaki har skrivit. Kanske till och med den bästa. The Borrower Arrietty är inget mindre än ett mästerverk, och jag ger den fem starka Hattar! Hoppas verkligen att ni gillar den minst lika mycket som jag gjorde!
söndag 26 juni 2011
onsdag 18 maj 2011
Dog Pound
Idag tog jag itu med en film som har legat hemma hos mig rätt länge. Har tänkt se den i någon månad, men den har känts lite för tung för de filmkvällar som jag har haft. Som tur var tvingade jag mig själv att se den ikväll.
Dog Pound handlar om tre ungdomar som hamnar på ett ungdomsfängelse av lite olika anledningar. Väl där tvingas de anpassa sig till livet i fängelset. väldigt kortfattat, men jag vill verkligen inte förstöra något för er. Det är en rätt klassisk fängelsefilm, tycker jag. Den enda skillnaden är väl att ingen försöker rymma.
Det är en grymt stark film, otroligt hemsk och våldsam. Den innehåller en av de värsta scenerna jag någonsin har sett i en realistisk film. Skådespelet är grymt bra och övertygande, och Kim Chapiron har verkligen lyckats skapa en film som i alla fall fångade mig från början till slut. Jag vill ge den fyra höga hattar!
Och på tal om slutet, helvete vad bra det var! Jag kan tänka mig att många inte gillar det, men ja, ända sättet att veta är ju att se den. Så vad tusan, se den nu! Ju förr desto bättre!
Dog Pound handlar om tre ungdomar som hamnar på ett ungdomsfängelse av lite olika anledningar. Väl där tvingas de anpassa sig till livet i fängelset. väldigt kortfattat, men jag vill verkligen inte förstöra något för er. Det är en rätt klassisk fängelsefilm, tycker jag. Den enda skillnaden är väl att ingen försöker rymma.
Det är en grymt stark film, otroligt hemsk och våldsam. Den innehåller en av de värsta scenerna jag någonsin har sett i en realistisk film. Skådespelet är grymt bra och övertygande, och Kim Chapiron har verkligen lyckats skapa en film som i alla fall fångade mig från början till slut. Jag vill ge den fyra höga hattar!
Och på tal om slutet, helvete vad bra det var! Jag kan tänka mig att många inte gillar det, men ja, ända sättet att veta är ju att se den. Så vad tusan, se den nu! Ju förr desto bättre!
torsdag 28 april 2011
Flipped
Jag hade länge tänkt se Flipped, men jag har helt enkelt inte fått tummen ur. När jag vaknade idag såg jag att solen sken (egentligen inget direkt filmväder, men vad tusan), allt kändes varm och mysigt, med andra ord kändes det helt klart som rätt tid för att se en film som just denna.
Jag gjorde mig lite kaffe, satte mig ner framför tv:n, och så fort jag hörde musiken ("Pretty Little Angel Eyes" av Curtis Lee) i filmens förtexter var jag såld! Visst det finns en hel del som jag skulle kunna klaga på, till exempel hur filmen saktar in rätt ofta, när vi hoppar från att se filmen från Bryces- till Jules perspektiv, men jag förlåter ändå filmen allt det. Jag vet inte om du har känt så här någon gång, men för mig, så är det här en sån här film som går rätt in i hjärtat, som får mig att sitta med gråten i halsen under hela filmen, inte för att den egentligen är sorglig, bara för att den är så fin och mysig, och för att jag minns min egen barndom med värme. Många kommer antagligen att tycka att den är på tok för sliskig, men om du gillar sockersöta feelgood-filmer, så tror jag verkligen att du kommer att gilla den här. Jag ger Flipped tre Hattar och sätter mig ner och lyssnar på filmens soundtrack, som för övrigt är en grymt bra blandning av härliga, gamla godingar! Om jag kunde åka tillbaka i tiden, så skulle jag helt klart hälsa på i filmens 50-talet i USA! Myspys!
Jag gjorde mig lite kaffe, satte mig ner framför tv:n, och så fort jag hörde musiken ("Pretty Little Angel Eyes" av Curtis Lee) i filmens förtexter var jag såld! Visst det finns en hel del som jag skulle kunna klaga på, till exempel hur filmen saktar in rätt ofta, när vi hoppar från att se filmen från Bryces- till Jules perspektiv, men jag förlåter ändå filmen allt det. Jag vet inte om du har känt så här någon gång, men för mig, så är det här en sån här film som går rätt in i hjärtat, som får mig att sitta med gråten i halsen under hela filmen, inte för att den egentligen är sorglig, bara för att den är så fin och mysig, och för att jag minns min egen barndom med värme. Många kommer antagligen att tycka att den är på tok för sliskig, men om du gillar sockersöta feelgood-filmer, så tror jag verkligen att du kommer att gilla den här. Jag ger Flipped tre Hattar och sätter mig ner och lyssnar på filmens soundtrack, som för övrigt är en grymt bra blandning av härliga, gamla godingar! Om jag kunde åka tillbaka i tiden, så skulle jag helt klart hälsa på i filmens 50-talet i USA! Myspys!
tisdag 22 mars 2011
Ronja Rövardotter
Läste precis klart Ronja Rövardotter. Det är kanske den bästa boken jag har läst, eller beroende på vad lägger för vikt i det, men i alla fall en av de bästa som jag har läst. Astrid kunde verkligen skriva hon! Jag vet inte hur det är för de som inte har växt upp med henne, de som inte har hört hennes röst eller sett någon av filmerna/tv-serierna baserade på hennes böcker. Om det nu ens finns någon här i Sverige som inte har gjort det? För i det här fallet så tycker jag faktiskt att boken blev bättre tack vare att jag har sett filmen, och att jag minns hur Astrid lät när hon berättade. Det förhöjde verkligen min läsupplevelse! Jag kunde se platserna framför mig, ännu klarare än jag vanligtvis kan (jag vet inte hur det är med er, men jag målar alltid upp allt jag läser om i mitt huvud) och jag kunde höra, för mitt inre, Astrids röst medan jag läste.
Boken var så otroligt välskriven, det finns så mycket värme i den och hon har verkligen lyckats väva in så mycket viktigt i boken. Det kanske är ännu viktigare nä man är liten, men jag tror att jag uppskattade boken ännu mer idag, än jag skulle ha gjort om jag läste den när jag var liten. Vilket jag i och för sig tror att jag gjorde, men jag minns inte mer än hur bokens framsida såg ut. Alla mina minnen som är knutna till Ronja, är knutna till filmen. Som jag för övrigt älskar!
Jag vet inte om jag någonsin har gråtit så mycket som jag gjorde mot slutet av boken. Kanske när jag läste Flyga Drake, men det skulle nog vara det enda undantaget. Har ni inte läst boken, eller har ni precis som jag, glömt bort att ni gjort det, så kan jag varmt rekommendera Ronja Rövardotter. Oavsett om det är första gången ni läser den eller ej!
Boken var så otroligt välskriven, det finns så mycket värme i den och hon har verkligen lyckats väva in så mycket viktigt i boken. Det kanske är ännu viktigare nä man är liten, men jag tror att jag uppskattade boken ännu mer idag, än jag skulle ha gjort om jag läste den när jag var liten. Vilket jag i och för sig tror att jag gjorde, men jag minns inte mer än hur bokens framsida såg ut. Alla mina minnen som är knutna till Ronja, är knutna till filmen. Som jag för övrigt älskar!
Jag vet inte om jag någonsin har gråtit så mycket som jag gjorde mot slutet av boken. Kanske när jag läste Flyga Drake, men det skulle nog vara det enda undantaget. Har ni inte läst boken, eller har ni precis som jag, glömt bort att ni gjort det, så kan jag varmt rekommendera Ronja Rövardotter. Oavsett om det är första gången ni läser den eller ej!
Crash - Den bästa filmen någonsin!
Jag vet att det här är väldigt sent, Crash är en film som man redan borde ha sett, för flera år sen. Faktum är att jag har tänkt se den enda sen den kom ut, men jag har alltid ångrat mig för jag har tyckt att den sett så himla tråkig ut. Men ack så fel man kan ha!
Idag satt jag och en kompis och skulle se en film tillsammans och då sa han att han ville se Crash, jag tänkte att det väl var dags, så sagt och gjort, vi började titta på den. Redan efter kanske 15-20 minuter sa jag till honom att jag hade en känsla av att det här skulle vara den bästa filmen som jag har sett. Och det var det verkligen!
Alla filmer, ALLA, bleknar i jämförelse! Det är knappt så man kan kalla det en film, det är en upplevelse! Den är så grymt jävla bra att jag inte vet vad! Varje scen är som en egen liten kortfilm, Paul Haggis är ett GENI! Han vrider och vänder på allt! Hela filmen är så otroligt genial! För att inte nämna fotot och musiken som är helt brilliant!
Jag tror att jag var tårögd under hela filmen, det var bara så vackert och tragiskt! Jag blev ledsen över hur hemsk vår värld är, hur hemska vi är, vi människor. Det här är en film som man bör se i tystnad och en film som man verkligen behöver ta in, en film som tål att tänkas på, en film som manar till eftertanke!
Tydligen har vissa kritiserat filmen för att vara rasistisk, och visst handlar det mycket om rasism, men om man inte kan se att filmen tar ställning emot rasism så tror jag att man har missat något viktigt. Om någon inte gillar den här filmen så tror jag att jag tar och tappar allt hopp på mänskligheten! Allt det lilla som finns kvar efter att ha sett Crash!
Jag kan inte ens föreställa mig att någon inte skulle gilla den här filmen, så har du, likt jag, inte sett den än, så måste, MÅSTE du bara se den fortast möjligen! Crash får fem SOLKLARA hattar! Se den! Se den nu!
Idag satt jag och en kompis och skulle se en film tillsammans och då sa han att han ville se Crash, jag tänkte att det väl var dags, så sagt och gjort, vi började titta på den. Redan efter kanske 15-20 minuter sa jag till honom att jag hade en känsla av att det här skulle vara den bästa filmen som jag har sett. Och det var det verkligen!
Alla filmer, ALLA, bleknar i jämförelse! Det är knappt så man kan kalla det en film, det är en upplevelse! Den är så grymt jävla bra att jag inte vet vad! Varje scen är som en egen liten kortfilm, Paul Haggis är ett GENI! Han vrider och vänder på allt! Hela filmen är så otroligt genial! För att inte nämna fotot och musiken som är helt brilliant!
Jag tror att jag var tårögd under hela filmen, det var bara så vackert och tragiskt! Jag blev ledsen över hur hemsk vår värld är, hur hemska vi är, vi människor. Det här är en film som man bör se i tystnad och en film som man verkligen behöver ta in, en film som tål att tänkas på, en film som manar till eftertanke!
Tydligen har vissa kritiserat filmen för att vara rasistisk, och visst handlar det mycket om rasism, men om man inte kan se att filmen tar ställning emot rasism så tror jag att man har missat något viktigt. Om någon inte gillar den här filmen så tror jag att jag tar och tappar allt hopp på mänskligheten! Allt det lilla som finns kvar efter att ha sett Crash!
Jag kan inte ens föreställa mig att någon inte skulle gilla den här filmen, så har du, likt jag, inte sett den än, så måste, MÅSTE du bara se den fortast möjligen! Crash får fem SOLKLARA hattar! Se den! Se den nu!
söndag 20 mars 2011
Never let me go
Såg precis Never let me go. Jag är helt rörd, jag är krossad, jag är gråtfärdig, jag vill bara deppa ihop i en liten pöl, men den var bara så otroligt underbar! Så bra! Den är så tragisk, men i allt det tragiska så otroligt vacker! Fotot var bland de bästa jag har sett, musiken var verkligen fantastisk och jag tycker faktiskt att skådespelarprestationerna var minst lika bra! Carey Mulligan är underbar! Världens sötaste! Och jag önskar bara att hon kunde gå och bli kär i mig! Ojoj vad hon är söt!
De jag såg den med var inte lika övertygade, men jag tror att man måste ha en speciell smak för filmer för att gilla den. Många kan nog tycka att filmen är lite för långsam i sitt berättande, men jag tycker bara att det snarare förstärker upplevelsen ännu mer, gör filmen ännu vackrare! Jag tycker verkligen att det märks att filmen är baserad på en japansk historia. Hela filmen känns väldigt japansk i sitt berättande. Jag vet inte om det säger dig något, men för mig så är det något bra.
Jag vet inte riktigt om jag skulle säga att det här är någon biofilm dock, och absolut inget för den stora massan, det här är snarare en film som man ska avnjuta i hemmets mysiga vrå. Gärna i ett nersläckt rum, i tystnaden och i skenet av ett par värmeljus, tillsammans med några vänner. Se bara till att ingen av dem är en sådan person som inte kan hålla tyst under filmer, för den här filmen kräver verkligen tystnaden, både för eftertanke och koncentration. Jag ger den här filmen fem starka hattar. Fem välförtjänta ena!
Nu när jag har sett Never let me go är jag väldigt nyfiken på boken, måste kika upp den. Jag kan inte sluta att tänka på filmen, det är som att den har grävt sig in i mig och jag hoppas att den aldrig släpper taget om mig.
Snälla, never let me go!
De jag såg den med var inte lika övertygade, men jag tror att man måste ha en speciell smak för filmer för att gilla den. Många kan nog tycka att filmen är lite för långsam i sitt berättande, men jag tycker bara att det snarare förstärker upplevelsen ännu mer, gör filmen ännu vackrare! Jag tycker verkligen att det märks att filmen är baserad på en japansk historia. Hela filmen känns väldigt japansk i sitt berättande. Jag vet inte om det säger dig något, men för mig så är det något bra.
Jag vet inte riktigt om jag skulle säga att det här är någon biofilm dock, och absolut inget för den stora massan, det här är snarare en film som man ska avnjuta i hemmets mysiga vrå. Gärna i ett nersläckt rum, i tystnaden och i skenet av ett par värmeljus, tillsammans med några vänner. Se bara till att ingen av dem är en sådan person som inte kan hålla tyst under filmer, för den här filmen kräver verkligen tystnaden, både för eftertanke och koncentration. Jag ger den här filmen fem starka hattar. Fem välförtjänta ena!
Nu när jag har sett Never let me go är jag väldigt nyfiken på boken, måste kika upp den. Jag kan inte sluta att tänka på filmen, det är som att den har grävt sig in i mig och jag hoppas att den aldrig släpper taget om mig.
Snälla, never let me go!
söndag 6 mars 2011
Prins Hatt - Demonregissören
Ojojoj! OJ! Idag regisserade jag en scen som bara blev så otroligt jävla bra! Grymt bra! Jag jobbade med två skådespelare som bara var helt toppen! Det var så himla kul! Jag litade verkligen på mig och jag så sjukt nöjd att jag castade just de två! Tack till er båda för att ni var så fantastiska! Tack! Jag vill bara fortsätta! Jag njuter som ett barn på julafton! Underbart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)